Lycka.
Genuin lycka.

Skrattet vill inte försvinna, tankarna snurrar runt utan att kunna klamra sig fast vid i hjärnbalken (heter det så? Jag har ingen aning, kan inte tänka klart). Känslan sprider sig i kroppen, ut i fingerspetsarna och jag vill så gärna bara nudda dig, bara lite, försiktigt. Du skulle inte märka. Jag vågar inte för mina fötter vill inte stå till och jag har spring i benen som en fyraåring så fort jag är för nära dig. För nära är lika med ungefär en fotbollsplans-nära.

Du strir med mig så fort du får chansen och det får mig att känna glädje, glädje över att du ser mig, uppmärksammar mig. Ditt växlande tonläge och dina smilegropar gör sig bra till ditt blonda, lite lockiga hår. Men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilken färg du har på ögonen. Kanske för att så fort våra blickar möts så glömmer jag allt annat. Och jag vågar aldrig titta in i dina ögon mer än en halv sekund. Rädd för att du skall avslöja mig. Förstå vad jag tänker (kan du berätta för mig i sådana fall?), känner och längtar efter.

Jag har ingen aning om hur jag skall tyda dig. Du är inte som de andra som jag har fallit för genom åren. Har aldrig haft problem med att ta kontakt, göra bort mig och se vart det leder. Men med dig, det är annorlunda. Det känns som att jorden skulle försvinna under mina fötter om jag gjorde bort mig, som att du skulle förstå hur pinsam jag verkligen är. Nu väntar jag tålmodigt på att jag skall bli modigare. Du gör mig dock varm inombords undertiden och det är jag evigt tacksam för.


Det finns inget finare.
Jag vet.