Kvartersbaren var ett slitet hak som hade sett sina bästa dagar för ett antal år sedan. En av anledningarna att jag trivdes så pass bra, även om den billiga whiskeyn troligtvis hade något med saken att göra med. Jag slog mig ned i baren, tryckte jag upp menyn framför mig med en snabb pekfingervals och bläddrade fram min beställning. Bardiskens automatiska servicesystem reagerade omedelbart och inom kort dök whiskeyglaset upp ur den reserverade luckan.
Retrostyle.

Jag tog mig en redig klunk och kastade en blick över baren. Källarlokalen var halvfull av män och kvinnor som ockuperade bord och bås såsom stamgäster bör göra och runt bardisken satt diverse folk. Jag sneglade över till vänster där det satt en fräsch blondin med inbjudande tillhörigheter i väntan på hennes dejt eller annat sällskap. Hon kastade över en kylig blick tillbaka emot mig. Whiskeyn gled ner lätt.
Jag ignorerade henne och beställde ett glas till.
Trots att man råkar vara vacker som en gud och en fullkomligt fantastisk människa i övrigt, har jag aldrig varit mycket till charmör. Folk har en tendens att krångla till det genom att gå runt eller linda in saker. Personligen gillar jag mer det raka spåret. Jag menar, gör sanningen nu så ont kanske du borde lärt dig att ta en smäll tidigare? Ditt självförtroende är faktiskt inte mitt ansvar.
You catch my drift...

Sedan är det klart, att vara en av de få i stan med en fullt funktionell, biomekanisk arm, kan ju ha en viss inverkan med. Inställningen till oss biomecks, personer med maskinell fysik, är allmänt sätt ganska reserverad som det är. Vi kallas ju inte robotfreaks för inget.
Och då det väl kommer till att ligga?
Jadu, jag menar, det är ju tillräckligt enerverande i sig att behöva logga in och fylla i det jävla sexkontraktet innan något ens ska bli av IRL. Men prova lägga in en parentes kring ägarskapet av en kroppsdel som utan problem skulle kunna tillämpa tillräckligt mycket tryck för att krossa varenda ben i den andras kropp. Faller ju inte direkt under definitionen säkert sex om man säger så, oavsett vilken kroppsdel det skulle tänkas handla om.
Kombinationen av det hela är väl vad som gett mig öknamnet Maskin. Som bara för hamra in spikarna i kistan ytterligare.

Några av männen kring borden sneglade åt mitt hål med en klassisk vafan-gör-någon-som-du-här uppsyn. Det hela var väntat. Jag blängde på dem till de vek av med blicken. Vilket också var att vänta sig. Markera din avsmak, det är okej, men ta det inte längre än du klarar av.
Jag tog en till klunk av whiskeyn och slokade upp ryggen för att fysiskt markera mig så ointresserad av bråk som möjligt. Jag försöker allmänt göra så liten sak som möjligt av min åkomma. Något som ofta gör opportunister förbannade då de ironiskt nog avundas mitt tillstånd. Folk söker fan efter ursäkter kring det mesta, allt för att undkomma ansvar. Då det inte längre finns några direkta normer för vad som är normalt har alla nuförtiden någon form av lämplig diagnos eller klingande bokstavskombination. Vad som helst som kan ursäkta dem från vardagliga skyldigheter och i utskriven klartext konstatera att de är giltigt befriade från ansvar. Ta exempelvis då två hypopsyko-konriker hamnar i ett bråk om vem som är mest kränkt, ahh det är fan en syn det.

Som biomeck har man, hur ska man säga, vissa givna frikort. Försök sätta dit mig för misshandel exempelvis och det resulterar på sin höjd till ett samtal med min socialhandledare som ivrigt frågar mig om jag är lycklig eller huruvida jag vill ha antidepressiva. Då mitt tillstånd är inte mitt fel är konsekvenserna tydligen inte heller mitt ansvar. Inte i rimlig mån i varje fall.
Med ett funktionsbiologiskt handikapp tillhör jag en minoritet vars tillstånd begränsar mig från att tillfullo kunna känna mig delaktig i normen för det mänskliga utgångsläget. Vilket är ett snyggt sätt att konstatera att man inte bara är en krympling rent fysiskt, utan även som människa i sig.
Genom traumat att på en fysisk nivå utgöra såväl en mänsklig som maskinell livsform, är det då verkligen ett rättvist och rimligt krav att fortfarande kunna inneha och ta ansvar för den klassiska värdering av mänskligt liv?
Fucking bullshit, right?

Hela systemet skapar ju fan bara mer fördomar emot oss undantag än något annat. Det föder hat samtidigt som man blir omyndigförklarad. Tack så jävla mycket staten. Men hey, någon ansåg att det var värt att dra upp det inför DO, lyckades driva igenom skiten och fick slutligen ut en väsentlig summa pengar för att ha slagit in skallbenet på någon ogynnsam, hatisk liten jävel.
Är man kränkt så är man.

Hade jag inte varit en sådan förträffligt positiv människa hade sådan skit kunnat göra en riktigt bitter. Men då jag nu valt utredare som något slags yrke var vanan av skeptisk cynism trots allt till min fördel. Förvänta dig det bästa men planera för det värsta, som det gamla uttrycket gick.

Vilket troligen var anledningen att jag instinktivt hann reagera innan fanskapen stormade in och började skjuta.