Det finns ett landskap mellan dröm och vaka
där solen inte skiner
utan snarare är en förnimmelse
en omhuldande tanke
värme
invärtes värme
kamratskap
en nåd att stilla bedja

men stirra ändå inte
denna sol göre sig bäst
gående vid din sida
på en bädd av palmblad
med ena handen i fickan

Det är för banalt
det är så uppenbart
vem skriver om det självklara
vem bryr sig om en vakens dröm

det finns så många ärr att hänga kvar vid
vem orkar bära oket
vem orkar
gå med

Just detta landskap finns bara en kort stund varje morgon
när dagen landat på ditt fönsterbleck
ser på dig
med ögon av bärnsten