Var kväll strax innan jag går till sängs, ställer jag mig på min digitala badrumsvåg. Den vet hur mycket jag som står där ned till minsta hundra gram. I själen lätt som fjädern, i kroppen tung som natten. Ända ned till hundradelens kilogram.

Således, när natten lyft sin slöja från hösttyngda axlar, knakar jag mig upp ur sängens halm. Trevar jag mig fram till badrummets klinker och sätter en lätt tå på vågen. En anspråkslös indikator ger signal om att det är dags nu, dags att ta ett kliv upp. Upp ur nattens vila, upp ur dvalan, upp mot den nya dagen. Upp på badrumsvågen. Och väl där, ned till minsta hundra gram, kan jag med minnet från igår, och enklaste matematik, veta exakt hur mycket mina drömmar väger.