Äntligen! Nu i stunden sitter jag med den månghundraåriga födelseboken framför mig på köksbordet hemma i Hult. Jag hade fått låna det åldriga dokumentet mot löftet om varsamhet. Sakta, sakta skjuter jag kaffekoppen åt sidan och fingrar oseende efter den sista nötkakan. Ett behagligt ljus av tidig höst faller in genom fönstret. Dokumentets bladverk täcker halva köksbordet. Vördsamt stryker jag över de slitna pärmarna. Öppnar och bläddrar. Doften av arkiverad förvaring kittlar min näsa och anspänner min förväntan. Efter stunder av försiktigt bläddrande finner jag det sökta, skrivet med sirlig men fullt läslig stil; ”Gossebarnet Jöns Amandus Jönsson, födder 1 Martius 17 ???” och med anteckningen ”fader okänd” På raden under läser jag ”moder, pigan Rutilia Tymalia Jönsson.” En efterkommen men omsorgsfullt överstruken anteckning finner mitt speciella intresse. När jag trycker bladet mot fönsterljuset lyckas jag tyda tillägget som ”moren ökänd ” Kanske av tidsenligt skämtlynne eller, mera troligt, att den skriftlärde i stunden befanns vara av rusdrycker bedragen. Jag småler och faller i osökta tankar. Tidens tand biter inte på skrifter som ristas på granita sanningar, inte ens på lösblad som vilar i skrevor av porfyr!