Vi stod där utan fruktan och lät vinden tala
en framtid var ju ensam i sitt sköte
tidig linda av den barm så trind
skönjar jag våren med ett möte

I det minnen som så flytt
såg jag oss stå där på nytt
drömsk av tidens anlete
och ett förflutet som gav vika

Fråntagen rätten att yppa
längtan som flyttar berg
stigen fanns ju där framför
djupt begravd i min ryggmärg

Då ser jag mig gå emot dig
du står kvar i det vi en gång var
lövet på marken
Det var som ett alster visade sina ord
skrivna på ett blad
Och jag visste att det handlade om dig

Kanske var det enkelheten som log
när blicken plötsligt lyftes från mark
kanske var det lagar som flydde
skrivna på det blekaste av ark

Du går och jag ser att minnet av dig
blandas med de minnen jag har
i det linjer av spår som trampat stigen, följer du den
stig som beslöjar din längtan till landet som var

Där kunde alltet lösas av en enda beröring
tiden stannade vid ett enda ord
förstod jag att mina minnen var våra
efter att det är vår gemensamma jord

Ett ord som handlade om oss
och det vi nu har blivit
Jag träffades av din närhet
I skenet av den såg jag våren
och i ljuset av den fanns du