Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
oa


konsten att dö vackert

Det är inte skalet som skyddar,
det är min himmel som skapar bevingade ljusskimmer
som tvingar en flinga av hopp till andningsstillestånd
som står emot alla förväntningar,

tro nu inte att jag är grundaren av förlorade själar,
eller sanningssägarens grundare,

jag är bara en vandrare som ser skönhet i själars förlorande förnimmelser,
likt en kropp utan armar som skulle ha omfamnat en världs
små liknelser av stjärnljus

det borde alltid vara ett vi, men det är inte så i en värld som skummar
igenom liv och faror där motståndet alltid kräver sin vinst,

vi är redan förlorade från den dagen då vi trodde vi såg det självklara,

kanske därför är sanningen något helt annat än det där skrumpna
som bara skyllde på svärtan för alla lögner och otroheter,

tror inte att jag längtar tillbaka,
vill inte längta i dåtid.

vill se hur vi kommer njuta av ett stort täcke tillsammans och finna
morgonen som det vackraste vi vet

du lovade, sa du,

att det blir så,
och nu vet jag att kommer dö vackert

det räcker så,
för en liten stund
innan jag sluter ögonen




Prosa av Max Poisé VIP
Läst 30 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2026-06-24 16:49



Bookmark and Share


  Dolcehalit VIP
Jag tänker att rubriken och texten gestaltar att alla räkenskaper är gjorda och att det på det sättet går att " dö vackert". Min tolkning, jag vet...
2026-06-24

  Anya VIP
Faller för titeln här och vad döden står för. Det kan ju, i mina ögon, vara något annat än själva döden. Psykisk upplösning, förlust i en relation t ex.

Jag faller också för:
"det borde alltid vara ett vi"
Det finns en sorg i detta. Känner med diktarjaget. Det är som om "vi" faller isär.
2026-06-24
  > Nästa text
< Föregående

Max Poisé
Max Poisé VIP