Har undrat så länge nu att jag insett
att du inte existerar,
du är en påhittad dimma som förfalskat mina vyer
och hur mycket jag än vill,
finns du inte

så skelögd i min naiva värld där skönmålningen
har varit av högsta prioritet,
alla vackra ord, leenden och underbara ögonblick
är drunkna i nonsens och översköljda av ett uppvaknande
som fick mig förstå
att dina hela bild, trots att jag kunde ta på dig,
inte finns,

skenheligheten i min uppdiktade tillvaro gjorde mig så upptagen
i den verklighet som du förmedlade, att jag inte såg skogen för alla träden,

har sett din spegelbild så många gånger
att jag förvånas av upptäckten i den milda grad
att jag simmar ensam över öppna hav och inte förstår
min destination,

hur lögnen kunde fortsättas kan bara försvaras av drömmen
att du faktiskt fanns och den berusade min synvilla

måste sända mig bakåt, till det första ögonblicket
och inse att våldet jag begick på mina egna fotsteg
var så förödande att himlen längre inte var synlig

jag har insett att finns inte du,
så finns heller inte jag.