såg henne nalkas

den vördnadsvisa

bara fötter

stenar kupade blad runt stegen

i hennes hand följde staven

rytmisk stegandning

fröbjällrande steg

hon stannade vid min eld

så vackra djup hennes ögon

vi satt i en stillastund

vävde tystnadspärlor

hon  vaggade molnskuggor stilla

jag bad alla folken berätta mig sitt hjärtas svar

vi hade flätat en korg

en korg utan botten

utan stag

utan stöd

utan handtag

en flätad rundkorg med öppning

tror du jag är en brunn frågade korgen

väntade mitt svar gjorde hon

nej jag tror ej jag vet din härkomst

gott

så sade korgen

lägg nu hjärtvärmen i mig

så jag kan öppna ljusen genom mina ögon

lade alla svaren in

satte mig vid månsilverlyktas vita sken

sömmade med nål av kristall

tråd av haven

lapp till lapp

sida vid   sida

i gryning var lapptäcket klart

det

lade jag över jorden

så vacker strålar hon

i sannhetens mötesljus

så sade

hon

den vördnadsvisa

vi satt i en stillastund

vävde tystnadspärlor

hon  vaggade molnskuggor stilla