Frusen mark av tjäle fjättrad
Sol kämpande bit för bit
löser
vindpinad miljö
rester av snö skugga nyttjar
avtar dag för dag

Bitande vind karaktär ändrar
pust från sällheten
hjärtat vågar hoppas igen
Andra dagar, andra tider
utlovas

Jorden roterar,
vänder sig om i slummer
Sol och vind smeker
markens frusna kind
viskar
väcker sömndrucken
gnuggar ögon och molnen
skingras sakta
dag för dag

Bryter genom men väntar än
Molnet en sista gång dölja
solens vilja
ljum vind annonserar
himlen öppnar sin famn

vattnar
sköljer markens ansikte
morgontvätt
Löser hårt knutna händer
Luckrar sista fästen
Förbereder
nästa dags verk
solens tid

Vårregn





Torr ödemark solen bränner
torrlagd strupe viskar
Bland förtorkade ben vitnar
vid horisont små moln lovar mer
vittnar om väderomslag

Uttömd jord, hård som sten suckar
torr vind smeker
Grenar knakar, luft som stått stilla
En liten rörelse av svalka lovar
tider av regn

Himlen vänder
Jorden längtar
Molnen samlas


En droppe dunstar innan marken
Två som tillsammans växer
Flera som av vinden förs
Förtrupp av utlovad vätska

Fler blir mer
Större

Vinden förändras
Lufttryck växlar

Himlen öppnar sitt förråd
Vattnar yta först
Rännilar av lera

Jorden tvekar
sluts
Ger efter
öppnas
Tar emot
dricker glupskt

Grenar vaknar till liv
Bladverk som sträcks ut
Fårat ansikte vänds upp

Första droppar smärtar
hårdhet sakta mjukas upp

Höstregn




Mitt hjärta är din jordmån
Du är mitt vårregn, mitt höstregn
Vattna åter min själ