Vill du veta hur det känns att vara kär?

Det känns skit. För att man tror en sak och vaknar upp dagen efter och inser att nej så var det ju faktiskt inte alls och mår dåligt och det sågar inuti. Det gör ont. Så blir man förbannad för att fan va han ska va så fantastisk jagkaninteandasnärjagtänkerpådig men egentligen är han en stor skithög som luktar..jättegott tyvärr, men i mitt huvud när jag är superdupermega arg så luktar han blä och det vill jag att han ska göra på riktigt också.

Men så är han sådär fantastiskt himla bra som bara han kan va och sen så tänds hoppet och det sticker till sådär lite mjukt i hjärtat och fjärilarnas vingslag kittlar i magen. Helt plötsligt flyger jag som om jag var av luft upp i himmelen och allting omkring blir sådär rosa och diffust, du vet. Så kan jag leva sådär, ibland tillock med två dagar innan jag inser hur extremtjävlakorkad jag faktiskt är eftersom han inte vill ha mig för att det är ju uppenbart, när han säger sådär och då blir jag arg och ledsen och det sticker inte till utan bara brister i hjärtat så att det är som ett trasigt svart segel på en piratbåt som fladdrar extremt fort för att blodet ska kunna komma igenom hela kroppen innan jag dör. Så blir jag arg på alla men mest på mig för att hoppet va tänt en liten stund igen.

Så är det att vara kär. När jag vet att killen inte vill ha mig mer än som vän för att det har han faktiskt sagt rakt ut flera gånger när jag gråtit och jag vill såmycketmera som han inte vill. Men ändå är jag dum nog att kyssa honom och göra en massa saker som jag i bakhuvudet vet att han inte gör för att han älskar mig, så som jag ville att första gången skulle vara, utan för att han kan.

Så är det att vara kär. Så känns det.

Jag gillar inte att vara kär.