Att vägra tillmäta betydelse, i syfte att kunna andas.
Ett ögonblicks lösning som bär mig, strax ovan ytan.
Jag som bevittnat himlar.
Och de mörka vindelgångarna under fötter som vandrat skärvor av krossade drömmar.

Livet förkroppsligas i orkanvinden som av lättja förbannar de levande döda.
Allt medan skogar bugar i tystnad, inför det som är större.
Högmod förvrider sanning intill oigenkännlighet och plötsligt är horisonten allt det som ögat vittnar om.
Aldrig har ändligheten framträtt så naken, så ofrånkomlig.

Någon har sin hand av järn runt mitt hjärta, runt min röst.
Mina tankar.
Som en sista våg in mot land.
Långsamt kännandes livet rinna sakta, sakta ur mina händer.
En istid i min själ.

Det vackra är svårt nog att finna i den ljuvaste av vårdagar.