Läs Med Inristade Rosor I Allskön Midsommar ©

Redan medlem? Logga in

Nyheter Läs Texter Poesikalender Sök Hjälp Bli medlem nu!

Du vet inte, men jag

Med Inristade Rosor I Allskön Midsommar ©

Du vårsol

Ett leende av dig får oss alla att växa och törsta efter mer

Kom, sprid ditt ljus

Se hur jag ler tillbaka

Du eftertänksamt beslöjar dig med vattenmoln

En tanke, blir två

Stjärnkristall smyckar himlakroppen och jag suckar

Ögonlocken tunga

Likt änglastoft bäddas mina ögon och sinnet i en stilla dröm

Jag tänker på dig som jag tänker på livet

Hur vi vandra på håll mot samma mål

En ringdans av känslor, av färger, av väderlek

En
Kär lek

Kom vårtecken

Kom silkesstrålar

För du är vacker

Fri vers (Fri form) av Zelogath
Läst 719 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2011-04-23 21:38

Skriv ut

Spara som PDF

Eaglemountains VIP

så vackert, så kärleksfullt ...så ..ödmjukt ...
2011-07-06

Vacker dikt.
2011-07-03

Johan Bergstjärna VIP

Mycket stark och vacker dikt!
2011-05-18

Serapis

Men, faktiskt, ju mer jag tänker på det, känns det som att den här psalmen är central för diktens symbolspråk, nästan som vore den dual.

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

Fast då med de kristna budskapen bortskalade, och med ett symbolspråk som är mer allmänmänskligt.
2011-04-25

Serapis

Diktens du är uppenbarligen vårsolen, men är den också, i förlängningen, någon annan sorts sol på en annan himmel?
Lasse Lucidors ord dras lätt till minnes:

"om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas,
den som Alecto led, hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig med söta smickerohl
upphöja deras dygd som skiner lik en sol

ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor
ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd

naturens underverk och högsta mästarstycke,
en ängel den som har allena mänskotycke,
ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag,
min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag,

min stjärna, min planet, mitt allt måst han´na nämna
än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna
om han vill ha´a faför..."

Den bild, som jag får av de inledande tre stroferna, är någon som ligger, kanske på en äng, och blickar upp mot himmelen.
I första strofen kommer en liknelse med hur grönskan spirar av solens ljus. I nummer två uppstår en sorts ögonkontakt (och sol=syn är en gammal tanke, även hos grekerna, där solen beskrivs som allseende), men solen skyms sedan av moln, vilket beskrivs som ett beslöjande. Det enda jag kanske är lite tveksam till är formuleringen "vattenmoln" som känns lite tårta på tårta, ungefär som "komjölk".
I tredjestrofen känns det som att diktjaget "kisar" för att inte bländas "Stjärnkristall smyckar himlakroppen". Himlakroppen är uppenbarligen fortfarande solen, men kristall? Det låter som det man kan se då ljuset klyvs mellan ögonfransarna vid kisande.
Därpå sluts alltså ögonen.

Det är i fjärde strofen, som frågan öppnar sig om solen egentligen inte står som symbol för någon annan: diktens egentliga sångmö, vars person man bara anar i bakgrunden.
Solen räknas ju klassisk sett till de sju planeterna: av PLANETOS = VANDRARE. Så kallas de, därför att de ändras sin position relativt "stjärnhimlen". Men, som bekant, går solen bara i cirklar. Hur skall man då förstå "målet"? Man skulle kunna tolka det daoistiskt, som att vägen är det viktiga och är målet "i sig". Det påminner mig också om en bild som jag själv har använt ett antal gånger med "vägs ände", som något fullständigt ospecifikt.
Den första tanken är ju ändå "döden"; men när liknelsen med solens vandring kommer in, öppnas döden som en port mot oändligheten, snarare än intigheten.
På så vis får man känslan av "uppenbarelse" - ett fenomen som allt sedan Platon också har liknats vid solens ljus. Skulle det kunna förklara den mystiska ingressen: "Du vet inte, men jag"?
Nästan ännu mer Platonskt blir det i slutet, då solen får stå som symbol inte bara för livets kärlek, utan också för skönheten som sådan (och skönheten är ju de högsta, enligt Platon, medan de kristna, med Paulus, sätter kärleken högst).

Det som återstår, då, är rubriken, med sitt tal om rosor inristade i en "allskön midsommar". Allskön låter i mina öron som en nybildning. Så vad betyder det? Jag antar att förledet "all-" här skall förstås som i "allsmäktig", d.v.s. "total". I så fall skall ett extra s infogas.
Vid midsommar når ju solen sitt "sommarsolstånd", och kanske kan det, här, ses som det närmaste delmålet på vandringen, som i en dans i renässansstil, där de dansande stannar upp i slutet av varje takt. Då når solen, för oss norr om vändkretsen, sin högsta punkt på himmelssfären och dagen når sin längsta längd. Våren förebådar den storslagna händelsen på solens vandring.
Ljuset skall triumfera.

Men tolkningarna känns ändå lite osäkra. Jag tror att dikten avsiktligt vill lägga ett skimmer av osäkerhet kring sig, liksom solen eftertänksamt döljer sig bakom målnen; och liksom kristallerna som uppstår bländar ögat. Men grundkänslan är ändå av "liv och ljuvlig värma" som i den klassiska vårpsalmen.
Inte oävet, således.
Och med ljuset, och tryggheten, kanske kärleken kommer mitt i den kära leken? Lite som Vishnu som herde i pastoralen, i hinduisk mytologi.
2011-04-25