För några veckor sedan såg jag på filmen ”The truth about Jane” som handlar om Jane, en tjej som snart ska fylla sexton år. Hon känner att hon inte riktigt är som de andra, hon tycker inte att den snyggaste killen på skolan är så snygg och faller inte för hans charm. Däremot faller hon för den nyinflyttade tjejen Taylor och blir nära vän med henne. Jane är rädd över hur folk skulle reagera om dem visste att hon hade haft sex med en tjej, det var ju inte naturligt. Hennes bror såg dock när hon och Taylor kysstes och inom kort visste alla om det, hon blev kallad jävla flata och öst med kommentarer om detta.
Hon blev rädd över att hennes föräldrar skulle få reda på att hon var lesbisk, rädd för att de skulle hata henne. Men en kväll fick hennes mamma ett anonymt telefonsamtal som berättade om det, och efter mycket om och men berättade Jane sanningen om att hon var kär i Taylor vilket henne föräldrar tyckte var otroligt sjukt. Dom skickade Jane till en psykolog som skulle försöka banka vett i henne, men hon sa ingenting och tänkte verkligen inte ändra sig. Man måste få känna som man vill, och om man vill älska en person av samma kön så måste man få göra de.
Problemen växte större och hennes mamma kunde inte ens prata eller se på henne, och hennes pappa var inte direkt bättre själv.
Jag känner igen mig väldigt mycket i filmen, trots att min upplevelse av att komma ut inte alls var så stark som i Janes fall. Min familj tog det väldigt bra, speciellt min mamma och min syster. Det var dock lite svårare för min pappa, han sa gång på gång att det bara var en fas och att det kommer att gå över. ”Tonåringar du vet!” brukade han säga. Men det kommer inte gå över, jag kommer inte tycka om en kille på det sättet som han skulle vilja att jag gjorde. Själv tror jag nog att pappa var rädd för att ha misslyckats som en manlig förebild, men det var inte hans eller någon annans fel att jag blev lesbisk. Jag kände de inom mig under en lång tid men var otroligt rädd över vad folk skulle tycka och tänka, rädd för att alla skulle hata mig.
Men då jag väl kom ut försvann de flesta av mina kompisar, folk kollade snett på mig, blev kallad jävla flata och fick blickar som skulle kunnat borra sig igenom sten. Jag tror nog att folk var rädd att bli nertryckt själv.
Mitt självförtroende sjönk till botten och jag mådde väldigt dåligt, jag tog åt mig av allt vad folk sa och ångrade nästan att jag berättat att jag var lesbisk. Men med tiden lyckades jag bygga upp en mur runt omkring mig och tog inte längre åt mig vad folk sa. Fick till exempel höra en gång att jag var tjock och svarade snabbt ”ja visst är jag det, men helvete så snygg jag är!”, de som sagt det blev nu väldigt tyst och sa aldrig något mer till mig. Mitt självförtroende var på topp och jag hade kommit till ett ställe där jag kunde acceptera vad folk sa och kallade mig. Det är dem som är rädd och osäker, inte jag. Jag är stolt över att vara den person som jag är idag, och ingen ska få trycka ner mig.

Av: Stina Jonsson, MP1B, Midgårdsskolan Umeå