Aldrig undgår världens jävla nödvändighet mig. Och inte nog med det: nog fan nödvändiggör gott och väl detta helevetesmaskineri insikten (just rub it in, fucker!) att jag som person likväl är helt onödig för dess fortgång.

Den enda gång som jag kommer ifrån detta själsliga nödläge är när jag blir nödig. Då nödgas min betydelselöshet nödsakat att hålla käften!

... och de nödtvungna tankebanorna kan äntligen vandra fritt i periferin en stund under ett riktigt skitjobb...