Tåget. Kvava kupéer rörde sig. Sakta över grässlätten, som i Indien. Hon såg vatten. Slätt grönt vatten. Blått vatten över gräset svävade det.

Hon hade gått till järnvägsstationen, den bleka vita stationsbyggnaden. Mannen i biljettluckan. Han räknade hennes mynt. Tillsammans räckte de till. Biljetten, inte längre.

Hon ville längre bort. Ingen hade väntat. Hon hade inte väntat på någon. Dagarna som föll. Då hennes ögon. Hon hade sammanfattat allt. Det blev till ved. Det brann, och gräset. Det blev torrare.

Över slätten där kreatursflockarna. Så fria de är tänkte hon. De har vattnet, jag har en kappa bara, och en blå hatt. Det är min begränsning, jag har inte vattnet. Så tänkte hon. Men jag har en näktergal, den sjunger.