Vandrar gatan fram i melankoli
en kväll i augusti.
Minns ännu dina läppar mot min hy.
Vill ej sova,
hela du får mig ur balans,
får min värld att gunga,
får hela mig känna mig osäker.
Klockan är slagen ganska sent.
Tankarna kommer likt vindens fart.
Du vet,
mycket vill ha mer.
Bara att acceptera.
Vinden blåser in,
tar tag i mitt redan rufsiga hår.
Du vet att det är alldeles för lätt
att fantisera,
känslan finns där,
gnager sig djupare in,
etsar sig fast.
Du verkar aldrig bli riktigt nöjd.