Du rörde vid min kind
berörde min själ

Du formade mig med din styrka
skapade mig genom dina val

förklarade mig genom dina tystnader

och förskräckta utrop


Min kompass var du,

min Gud,

min hjältinna!


Du var min sanning

Genom dig förklarade jag världen

och mig själv

Genom din död tog jag avstånd från desamma

Du var "den alltför goda modern" som
måste dö


Jag har saknat dig, rasat mot dig, hatat dig, känt mig ratad av dig

För enligt barnets logik var din död den yttersta bekräftelsen på att jag inte dög.


Nu tar jag dig mycket varsamt och försiktigt tillbaka till mitt hjärta,
väljer att förstå att du alltid funnits där och väntat på mig,

Men i din nya, rena, upphöjda form,

den som inte förnekar köttets lust och den fysiska kärleken
utan ser och accepterar livsnödvändigheterna,
livsvillkoren,
omöjligheten av att leva som en ängel här på jorden.

Var det därför du måste dö?
För att du inte härdade ut med ofullkomligheten i det fysiska livet?

Eller var det bara så enkelt att du hade fullgjort ditt uppdrag?

När jag nu lutar min kind mot högra handen och smeker den med min vänstra, så är det dig jag smeker och du som smeker mig.

När jag nu säger "jag älskar dig"
så är det den yttersta bekräftelsen på
att jag älskar och accepterar och tar tillbaka mig själv.

Jag är inte längre förkastad, oälskad, ratad. När jag väljer mig själv, väljer jag också dig.

Vi är återförenade. Vi är ett.
Jag i dig och du i mig.

Mamma