Kärleken vidrörde

en längtande själ.

Bräcklig och skör-

i sin ensamhets färd.

Tilliten famnade

en vilsen blomma.

Som veknat av törst

i en traumatisk tid.

Förälskelsen kysste

okyssta läppar ömt.

Och den nya dagen

visade värme.

Trygghetens händer

helade ontets gråt

Livets regnbåge

regnade harmoni.

En ängel smekte

som ömmaste vind.

Höll i hand och öppnade

sluten grind.

Höll om -- höll varsamt-

på resten av färden.

Där ängen fick sommarliv

och sinnet sin frid.

Blåklockor dansade

frihetens dans.

Och smörblom ,som viva

upplevde - ofattbar

lycka

Äntligen !