Det var sött. Så sött att det blev syrligt, så syrligt att det brändes. 
Läpparna möttes, om och om igen. Väggarna kom närmre, tryckte på. Rummet skakade. Allt skrek nej. Mitt hjärta skrek ja. Därför fortsatte det. Hjärtat sa "hoppa vackra flicka, du har vingar". Alla andra ting är smartare, dem ropade så det gjorde ont i öronen "dumma flicka, du kommer dö!" 
Men varför inte lita på hjärtat, någon gång måste ju det röda vackra ha rätt. Så jag fortsatte. Tills det tog slut. Ingen mer styrka av hans varma läppar, bara den kalla hårda betongen jag nu låg på. Det konstiga var, att även fast jag precis hoppat från ett höghus, kunde jag resa mig och gå därifrån.