Hon saknade det enda
som skulle kunna få henne att stanna,
orden som skulle tillåta henne att ge,
av det enda hon ägde.

Varje dag när morgonen grydde
hörde hon kvittret
och hon kunde knappt förmå sig
att öppna ögonen.

Smärtan som strålade med ljuset
förde henne alltid
ännu längre in i mörkret,
i ensamheten.

När hon blundade försvann hon
ännu en gång
djupt ned i drömmarnas spiral.

Fåglarna slutade sjunga
och hon flög.