Vem ser människan bakom muren,

när hon själv inte vill synas.

Ett skydd som skyddar omvärlden från henne.

Omvärlden är människor

som varken hör eller ser,

att denna lilla människa inte orkar mer.

Ett leende som skydd,

men inuti, en mun

igensydd.

Innanför muren sökte hon tröst,

men ensamheten präglade hennes

ångest i ett kärleksfullt bröst.

Isen genomborrade hennes sanna jag och

minnena försvann då isen frusit sig stark,

svagare hon själv blev,

men alla trodde hon stod på stadig mark.

När känslorna frusit och hjärtat blivit kallt,

var den själsliga döden hennes mark.

När en dag då jag förstod,

detta liv var inte värt att leva.

I allafall inte på denna jord.

Så en dag sändes du min vän,

sänd som en ängel från himmelen.

Du gav kraft att bryta upp isens hårda skal.

Plötsligt fanns där en vak,

nu hade jag ett val.

Jag ramlade i vattnet,

och drunknade för en stund.

En känsla av rädslor kom

och jag lämnade min grund.

Jag dök i vattnet,

som mina känslor glömt bort.

Nere på botten jag fann min känslolott.

Då känslor avhopp och förtvivlan var borta,

och kroppen fick vila,

släppte jag taget.

och plötsligt jag fann mig,

mitt uti havet.

En känsla av frihet jag aldrig känt av.

En känsla som alltid i mig lever kvar.

Jag har lärt mig så mycket,

och att livet mig behöver.

Så nu river jag min hydda

för muren jag ej behöver.

 . . . . . . . . . . . . . .

Efterord som ej fick plats i ingressen:

Denna dikt är skriven från en svår tid i mitt liv, men som kom att bli vändpunkten.

Dikten kom som ett receptfritt läkemedel från mig själv. Genom hypnos bröt jag igenom isen och gick vidare i livet.

Att se tillbaka på tiden och tänka att det var då,

och allt det som passerat i livet gör att man är personen man är idag.

Jag ser det som utveckling . . .

http://www.youtube.com/watch?v=fD7_-topvKU&feature=related

(Gabriellas sång instrumental)