Turligt nog stillades den värsta brådskan redan veckan därpå. Lillpigan på Skedhult hade tänkt sig ett älskogs möte i Paradiset men därav blev om intet.
Hon var fri från städslan den lördagskvällen och hade hela natten på sig för kroppslig förlustan men till sin outsägliga förskräckelse sprang hon på en döing istället för en livs levande människa! Ett fullvuxet manfolk med huvudet och halva kroppen liggandes i Södra Vixen. Fullt påklädd och med näsan under vattenytan. Med fötterna på land och stövlarna på. Herrskapsstövlar av brunt smorläder. Både dränkt och ihjälslagen. Eftersom pigan bara var ute efter livaktigt manfolk blev det till att ränna hemåt och berätta om missräkningen:
”Å han va så döer sôm e levanes männska nônsin kan ble. Tur va la dä för han lå på majen i en stack mä pessemyrer...”
Tillkallade lagvrängare kunde konstatera att det handlade om statens egendom. En förrättare med tjänsteuppdraget att märka ut gränser och skifta ägodelar. Troligen var det ingen riktig tjyv som hade ihjäl honom eftersom både pengapungen och kläderna fanns kvar:
”Synn att de fine stövvla ente kôm te nôn nôtta. Di va ju knappt halvsletna.” Ordningsmakten som sattes att utreda döingen tvingades konstatera att fallet var olösligt. Skedhultapigan togs till förhör men avskrevs redan efter en natt i rådstugans häktesrum:
”Ôm ja vell ha manfôlk sa di va levanes. Döingar ä ju te inga nötta så alldri att ja sulle slatt ihäl han ôm han nu hadde vatt nôtt liv i !”
En fullt logisk och oantastlig förklaring som fjärdingen antog utan invändan.