Försöker att blunda, men kan ändå känna verklighetens grepp om nacken.

Pressar ögonen så hårt att de nästan sprängs.

Jag har gått alldeles för långt, stegen tillbaka är lika långa som de första jag tog framåt.

Är det slut nu? Är det här man ska ge upp?

Tankarna virvlar likt en tornado i mitt huvud, tankar lika vassa som rakblad.

Jag känner händerna skaka, musklerna krampa och svetten som forsar ned för pannan.

Jag öppnar ögonen. För att sedan sluta dem för evigt.