jag sluter mina händer låter dem falla

löv utan text

utan

hud

skira

spindeltrådstunna

linjer är det enda vilket håller samman

askbårder

ask

han gavs elfenben av de stora vandrarna

han gavs silverblad av silverfrumoder

han täljde henne smyckeskrin

vita rosors

doft

han såg ej att hon mottog asken

buren av mjuka molnseglare

sammetsblad djupvioletta

hon lägger däri

de vackraste

orden

de

höljer hennes livslåga

ask

aska

så vacker var hennes dans

nätters vakan

en låga

sirligrörlig

ser sig i nattfönsters söderöga

hon ler

så är det

förförisk

i osedd

eld lägger sig kanske till slut stilla

kanske är det bäst så

glöden falnar

är det din vilja

vägen

han ser den öppnas

bak väggen

ser

nyckel

stigen

länge begrundan lever

till slut rör hon om askan

väcker glöden

askbårder

samman håller vilket enda är linjer

spindeltrådstunna

skira

hud

utan

text utan löv

jag öppnar mina händer låter dem stiga

regn vattnar ask

jag lyfter lock av ask

ber orden

flyga

fria

till