När du ramlade in i mitt liv
slet du upp alla känslor och sår igen, satte igång en process i mig,
att gräva i det förflutna och bereda väg för ett liv.

Jag hittar så många panikartade känslor, i allt jag formulerat under alla år.
"Min vän är död nu. De hittade hans lik idag. Jag kan inte förstå, det kan inte vara sant.
Herregud... Han är verkligen död."

Det fanns så många händelser jag försökt glömma, som jag försökt förtränga, men inte blev det bättre. Jag läser om vad jag har gjort, om hur många pannor jag tagit, om min sömnlöshet efter för mycket amfetamin.
Om att jag inte ätit mat på flera dagar eller "kan inte komma ihåg att jag ätit någon annan dag den här veckan."
Om hur jag har stora uppfrätta sår på hela tungan och i kinderna,
Om hur jag egentligen skulle varit på läkarbesök
"men så blev det inte.
Finns ingen riktig ursäkt till det,
bara att jag inte hade ork nog att ta mig upp ur sängen i tid. Fast, det hade jag orkat om jag inte suttit uppe hela natten, tagit panna efter panna, rökt cigg efter cigg och lyssnat efter polisen."

Jag läser om gånger jag blundat och försökt övertala mig själv om att det var någon annan. Om hur jag tillät det hända, för jag inte orkade kämpa. Att jag bara dränkte den sorgen i sprit, tog mig en spliff och lät det hända igen.
Och igen, och igen, och igen.

Jag ser hur jag själv har skrivit i ren panik "jag vill inte, jag vill inte mer".
Hur kunde jag låta det hända?

... Vet du vad,
jag vill att du ska hålla om mig
och jag vill höra dig viska att du ska plåstra om mig för alltid,
och att det förflutna aldrig mer ska göra ont.
Att du ska göra mig trygg.




Vila i frid.
M.A
1989 - 2008.