Jag minns så väl
den där avstickaren vi gjorde
När vi susade över vägarna
mot Sveriges huvudstad

I bagaget packade vi ner
våra krossade hjärtan

Vi packade bara upp delar
när vi kom fram
Lät resten ligga kvar
i väskorna vi slängde på golvet

Vi bestämde oss för att leva loppan
göra stan
Och allt vad det kan tänkas innebära

Jag vet inte hur vi tappade bort varandra
där på dansgolvet
Men jag vet att vi visste att vi hade varandra
inom räckhåll

Att du hade hittat en mun att möta dina läppar med
och jag likaså

För vi svävade i takt med musiken
med respektive strul
Och jag vet hur befriande det kändes
att för stunden överlämna sig själv

Till någon annan
som inte var du

Vi var inte hemma förrän halv fem
men jag minns hur vi skrattade ikapp
När vi öppnade dörren
och klev in i värmen

Jag vaknade av att det plingade till,
förstod nog inte riktigt då
att det var du som skrev

Fram tills vi träffades
där på plattan
i stockholmsvimlet
Jag tror att jag var ganska nära känslan
av att vara kär
i alla fall intresserad

Av en ny

För dina rader distraherade mig,
tillät mig inte att fungera normalt
Jag kunde inte riktigt komma ihåg
när det hände senast

Och som vi skrattade
längs med strandpromenaden
och vägen över skeppsbron

Men så kom det
slaget i magen
De hårda vassa orden
- "jag tror inte att du är min typ"

Och allt susade som ett virrvarr i huvudet
medan andetagen blev allt svårare
att dra

Det var då jag fattade
att jag faktiskt kunde känna
För någon annan
än dig därhemma

Det kändes inte klockrent,
det tyckte inte jag heller
Men jag var beredd att ge dig en andra chans
(patetiskt nog såg jag mig själv sitta på pendeln mot ditt)

Du krossade min förhoppning,
det enda jag någonsin byggt upp
Efter dig därhemma

Men det var också då jag insåg vikten av
orden som skavde så hårt
Som jag själv yttrat
alldeles för många gånger

Till "fel" personer