ibland är du så vacker
att jag måste lura fram
mina känslor med musik
för att kunna titta på dig
utan att slitas sönder
av min egen likgiltighet

ibland är ditt prat så tomt
att jag måste sälja min själ
för att få pengar över
till färg åt dina ord
så att jag ska orka lyssna
utan att hånle

men oftast är du så nära
att det inte spelar någon roll
att avståndet mellan
vad jag tänker när du inte är där
och att det levande nuet
är avgrundsdjupt och sjumilalångt

för ibland när jag känner svärta
är det vidunderligt skönt
att du finns där dyrkandes
så diaboliskt och fel
obehagligt och hopplöst
men ändå det du är för mig