Hoppets klagan kallas jag, och de flesta som mig känner, har väl bara hört mitt namn.
Många påstår att jag heller inte finns.
Hoppets klagan, skuld och skam.
Fastän sanningen är den, att ett under vid var sten
för DIG är lagt,
som ett ögonblick av ljus,
där i vattnets blanka spegel,
glimmandes i kvantfysikens
sanningsdigra källa
bländande skimrar,
just för dig!

Under vid var sten är lagt för dig!
Under just för dig!

Jag var Dantes tunga suckar
vid hans ljuvliga sonetter.
Jag var skammen i Herr Fjodor,
vid sin sjuka hustrus sida.
Jag var Götes man i Faust och Herr K i den märkliga processen.
All den skulden, all den skammen, och bedrövelsen.
Alla mörka nätters bläck och brev.
Det är jag, din skam, din skuld, ja hela ditt
förlorade paradis.
Längtan efter hoppets ljus i mörkrets tunga smide.
Hoppets klagan, flingans fall
Mot svart kall asfalt en oktoberkväll.

Men under vid var sten är lagt för dig!

Hoppets klagan, tidens ljus av lyktans sken.