Jag ritade med stort besvär
tungan i mungipan
pennan hårt i handen
en karta att följa

jag följde med mycket möda
upp före gryningen
i säng efter midnatt
den väg jag valde

En dag upplöstes kartan
vägen försvann spårlöst

länge irrade jag i skammen
mållös, svarslös, hudlös

vågade inte fatta pennan
vågade inte ta steget

sakta tar jag pennan
lär mig nya steg
biter huvudet av skammen

Jag lever!