Mötte en man på vår strand.

Han sträckte ut sin hand,

öppna den,

där var det tomt.

Barfota,

tomhänt,

så

levande.

Han sa;

vi går mot en tid där människor

kommer söka sig till tystanden,

i stället för

de resor som man gör nu.

Vidare sa han;

tystanden är hårdvaluta i våran värld...

Jag tänkte och nickade instämmande.

Barfota gick vi åt varsit håll.

Funderande på

mötet.

Mannen platerade ett frö i mitt hjärta,

som spirar,

och snart kommer växa,

något är på väg att födas.

I tystnad.

Vem var mannen jag mötte?