Sommaren 1983 var jag arton år. Det var en sommar som var ovanligt het och solig för att vara i Sverige. Jag kan inte minnas att vi har fått uppleva sådan värme senare, men det kan naturligtvis vara som så att det är minnet som spelar mig ett spratt. När en medelålders man ser tillbaka så skiner alltid solen. Saker och ting får ett romantiskt skimmer över sig.
Jag MINNS att solen sken, och det är ju det som är det viktiga. Jag tror på skiten och det är huvudsaken.
Sommaren 1983 var äventyrens och förväntningarnas sommar.
Idag reser tonåringar jorden runt. Vi cyklade till en camping tre km bort med spritkassar dinglande på våra cykelstyren. Vi hade långt hår, bar jeansjackor och lyssnade på rockmusik. Ofta hade vi med oss en bandspelare. Musiken skrällde ur högtalarna. Rockmusiken fick oss att tro att vi skulle vara långhåriga tonåringar för alltid.
Våra förväntningar var stora. På campingen fanns tjejer från Tyskland, Holland och Norge. Tjejer som inte kände till vårat töntrykte. Att cykla till campingen var lite grand som att börja om i en ny stad. Här kanske vi hade en chans.
Vi brukade ta rast efter vägen. Vi slängde våra cyklar i diket och satte oss i skymningen vid någon skogsbacke och drack hemgjort vin och rökte. Vi pratade om flickor. Kanske var det ikväll som vi skulle träffa någon?
"Herregud! Tänk om jag träffar någon? Vad gör jag då? Hur gör man?"
Tänkte jag med skräckblandad förtjusning.
De flesta av oss hade aldrig haft någon flickvän, men flera ljög eller överdrev friskt.

Campingen var faktiskt full av tjejer under de korta sommarmånaderna. Men det var konkurrens och det fanns ormar i paradiset. De Tuffa Killarna hade också hittat dit och naturligtvis var det de som skördade framgångarhos tjejerna. Oftast fick vi andra ställa oss vid sidan och titta på. Sånt var livet för en blyg tönt under åttiotalet.
Jag tror att det är så för alla blyga, unga killar oavsett tid och plats.

Sådana händelser är lätt att glömma när man tänker tillbaka. Man kommer ihåg det fina och minns med vemod sin ungdom. Egentligen borde det vara tvärtom, man borde istället minnas all skit man fick svälja och istället glädja sig åt att man har blivit vuxen och har gått vidare i livet.
Men istället så minns jag varma sommarkvällar under åttiotalet när jag satt på en cykel och var på väg mot en camping. Jag minns hur jag och mina vänner satt i skogsbackar och grässlänter och drack hemgjort vin och skickade cigarretter mellan oss. Jag minns hur det var att kunna skratta utan att brista ut i hostattacker, hur det var att kunna dricka sig berusad utan att få minnesluckor. Men framför allt så minns jag pirret i magen av förväntan. Var det nu som det skulle hända? Skulle jag träffa Flickan ikväll?
Jag var arton år och det största äventyret av allt var att få träffa en flicka på en camping. Större krav på livet hade jag faktiskt inte en sommar i början av åttiotalet.

Idag är jag vuxen och jag känner inte längre något pirr av förväntan i magen.
Jag har vandrat på gator i främmande länder hundratals mil hemifrån men jag har aldrig fått uppleva den där speciella känslan av äventyr som jag kände den där sommaren i början av åttiotalet. När det största äventyret av alla var att dricka sig berusad på hemgjort äppelvin med sina vänner och cykla till en camping som låg tre kilometer bort.
När jag var arton år.
Idag är jag fyrtiosex år. Sista gången jag kände något som liknade ett pirr i magen var när jag smällde i mig en falukorv som hade legat framme i solen hela dagen.
När jag var ung så hällde jag i mig alkohol och försökte få kontakt med flickor på en camping.
Nu är jag medelålders och nöjer mig med att få äta vid TV:n.
Då fick jag sällan några flickor.
Nu får jag ränndreta av gammal korv.
De säger att livet börjar vid fyrtio och javisst, kanske är det så? Bara man kommer ihåg att inte lämna falukorven framme i solen!