Gjorde det ont när du sa att jag inte längre var den du älskade?

Gjore det ont av tvekan eller var det din plan sen länge?

Gjorde det ont när du fick mig att gråta eller var det värre när jag gick ned på knä och bad dig ta tillbaka orden, och göra allt okej?

Gjorde det ont i dig, av ljudet i min stämma som desperat försökte förklara att du var den enda jag älskar och att ingen kommer bli det samma om du lämnar mig?

Gjorde det ont när jag gav dig den tår fuktiga kyssen adjö?

Gjorde det ont när jag gick över trösklen till ditt hus för att aldrig komma tillbaka eller återvända igen?

Gör det ont när du möter mig på gatan, kollar in i mina ögon och minns det som var?



Jag kan berätta;



När orden, de ack så kalla orden, "jag älskar inte dig", träffade min trummhinna föll hela min värld ihop.

När jag hörde ditt tvivel raderades mitt, hur länge hade "vi" varit du och jag.

När du fick mig att gråta så var det inte längre medvetet, det kom av en kraft större en livet. Jag föll till knäna för att det inte längre fanns någon luft i atmosfären kvar.

När jag skrek så du fick hålla för öronen och förklarade att du var min enda kärlek var det ett tal för liv och död.

När jag kysste dig adjö ville jag få dig att minnas.

När du tvingade mig över trösklen till ytterdörren, dog något inom mig.


Och fortfarande;


När jag nu möter dig på gatan faller världen i trans
Du är allt jag ser
Och varje gång som i en film spolad tillbaka
Lämnar du mig om igen.
Så som du gjorde
Dagen "vi" blev du och jag.
Andlös, full av tvekan, ledsen, hopplös, stum
Mina läppar blir stela av sorg.

Och även om det har gått en tid.
Dör jag en smula,
Varje gång jag möter din blick.