Jag har sprungit länge nu
mest hela livet
gömt mig i mörka gränder
flytt från allt jag gömt i mina innersta hål
Medvetet har jag valt
att leva mitt liv i mörker
berusar mig med allt jag kan
för att slippa vidröra o erkänna
det som gör mig ont
Destruktiviteten kallar o drar

Ge upp, släpp taget!

Mina vålnader ropar i natten
minnen gör sig påminda
Går in på en bar
ser i glaset den bottenlösa
eviga sorgen
Levt så många liv
dött än fler gånger än jag fötts
försöker leva i mitt kaos
det normala är mitt uppror

Hur kan man fortsätta andas när luften gått ur?

Kan inte stå emot
knackar på hans dörr
släpper in mig i röken o kravlösheten
Vassa ögon med små pupiller suddiga av olycka

Jag går under nu