Kämpa! Kämpa! Lev, åtminstone andas!

Den djupa sörjan dränkte bara nästan. Rapp och spe hade krökt deras ryggar.

De byggde en flotte och lastade det lilla, som inte piskats bort eller sjunkit i djupen, allt det som var de.
Men flotten blev för tung, all last fick de sänka, halva sina själar, starka tunga själar, offrade de till det bottenlösa, för att få fortsätta andas.
Rapp och spe och flottbygge, hade stärkt deras ryggar.

Kanske höjdes marken av gudar och gudinnor, kanske var det de sjunkande, som bemästrade djupen.
För rapp och spe och flottbygge och offer, hade armerat deras ryggar.
De kan aldrig böjas mer.

De steg ur och vadade i det torkande träsket, samlade vad de förlorat, återtog vad som tillhörde dem.
De ler och hämtar, sina själar och sin tid.
Djupa andetag och grön luft.