nattens åror blir allt längre

stjärnspannen nalkas allt närmre

marker doftar mognad

inom snart skall träden andas järnklanger

fylla ditt inre med stjärnglödsblad

lyft blicken ty jag frågar dig

har du sett bladet släppa trädet

har du sett trädet släppa bladet

blad vackra blad

virvlar

i luften

lufthav

virvlar

i blad

dalar allt närmre marken

det är i den stunden

ett blad släpper trädet

trädet släpper bladet

blad

möter

varandra

flätar fingrar i varandra

bladfågel

fjärilsfågel

rör stillnad vind

stillnad vind

vilken håller andan

vid åsynen

av

den haltande med

trasiga hastigt

sammanhållna

kläder

lump

var det slumpen

vilken högg av mina fotbladsstigar

vilken sinade bäckarnas silver

under mina valv

vilken utarmade

kupornas

varmån

vilken lät sprickor löpa

mina hälars värk

till träl

kedjades

den haltande

slogs med ris

i bröst

växte

ros

ser den haltande

stanna vid flodens vinterkyla

knacka på isen

öppnar vingar

hon lossar

trasiga

hastigt sammanhållna

till överlevnad

vid åsynen av hennes rygg

smälter isen

värme flödar

henne

nära

hon stiger i vattnets virvlar

flodstenar håller henne kvar

hon tvagar ryggens av slag

mönstrade

galler

nätverk

lirkar

klor

taggar

ur

allt starkare

andas floden

hennes bröstvilja

klädnaden hon bär vid urstigandet

är kärleken

och bladen

ser

stiger in i vinden

vinden stiger in i fjärilsträd

fjärilsträd

stiger in i vinden

hör

du frågar mig

hur kan trädet vara fjäril

fjäril vara träd

jag svarar dig

säg mig vad upplever du

slut dina ögon lystra till årornas sång

dina ögon är havet

havet stiget ur morgondimmans nattsöm

reser vida in i

dyker djupt ned in i

jorderikens

vidarebottnar

du är i havsfolkens krets

vandar i tempelgårdar

grottor

kanske du säger

vad ser du frågar jag

det barnen möter i människomyllrets

stadsfärder, störar ben valv

hastigt påkomna

intryck

åter

andas du

havets milda pelarljusvandring

det är himmelskt vandra lugn i dessa hav

vänligt påkomna

intryck

ty vattnet sköljer alla oklarhetskorn

kupar handen om skal

kanske du ser

vad säger du

frågar jag

pärlorden

i musslans värnadshänder

och bladet är en vind

och vinden är ett blad

ser rör lystrar är i

tillitshänder

klädnad vävd av sömmad av

havsgåvors viljeljus

faller i mjuka

vågor ned

över hennes

helade

sår

har du sett bladen kupa händer över kala träd

däri vandrar hon

 i körsbärsträdens

blomning

hans hand lyftas ur moln

hon sluter sina ögon

hör årornas

sång