högt upp i det västra tornet

sitter en kvinna

i den öppna spisens välvda

brinner en eld

lugnt

det är stora nästan stammar vilka ligger i elden

hon såg vatten bubbla ur dem

hörde det fräsande ljudet

så

tystnade fräsandet

upphörde bubblandet

det var i den stunden hon såg trädet brinna

där nere på slottsgården

ändå låg trädet

där

i hennes omedelbara blickfång

trädet släppte ut sin värme

i en lång givarsuck

helt befriad från tyngd

golven runt kvinnan

vilken bar hennes sittplats

var lagda av marmor

ofta smekte hon golven med ögonen

och det var som

ja hon smekte sina egna ådror

hon kunde se marmorn rodna

så var det

var satt kvinnan

hon satt vid ett fönster

blyinfattat kanske

jo bly var det för att skänka henne skydd

det strålade så myckna påverkningar runt henne

bly var det givna av saturnus ringar

fönstren var klara rutor eller mer valv till valv till valv

portar liknade dessa

portar visandesvägar

beroende av varifrån ljuset skred in

färgades portarna med regnbågsljusa färger

helt utan att skymma hennes ögons klara

golvet var kallt

golvet frös

därför var fällar utbredda

runt henne brukade vargen den vita linda sig

vem var kvinnan

en kvinna

hon satt ofta där vid fönstret

i den vackra snidade stolen

snidad av en man en gång

innan hon steg in

ibland kunde hon se honom

hans vandringar i skogarna

hur träden lade sig i hans händer

hur han med varsam hand

förde silverbladet

ja

detta blad var

 givet av

ur

månskogsskugga

ty han såg ej

hennes

ansikte

ännu

där i stolen vid välvda fönstret

vid välvda eldstaden

sitter en kvinna

hon har en sybåge i händerna

en sebåge

egentligen en ring

väven den vita var spänd däri

nålen vandrade upp och ned

ned och upp

trådar vita

färgades av

beroende av varifrån ljuset skred in

färgades trådarna med regnbågsljusa färger

helt utan att skymma hennes ögons klara

alltmedan hon sydde

kvinnan hade setat där så länge slottet mindes

en dag

en natt

i en av alla stunder

vem vet när

vem vet hur

reste

hon sig

ur

bilden

hon tog varsamt sin hand

vandrade in i tempellunden

där mötte hon

broderiets

ursprung

hon ser det västra tornet vandra in i det högra

hon lägger sin vilja

in i vinden

öppna öknarnas eldar jag ber

släpp rosenfjärilarna fria

andas purpurmolnen

purpurvindar

i rosornas

andeljusa

värmes

doft

älskade

lär mig skriva din hud rodnande

ser du

jag har skrivit

så många texter

så många

ord

saknar sötman sältan

i samtalan

i ögonmöten

i läppars rörelser

i att se hur huden är gryning afton

rodnar

sjunker in i hav

pudras med snö

med regndroppar

fåras

slår ut

blomstrar

allt det vackra

vilket

är

möten

jag har skrivit

så många texter

så många

ord

jag vill prova orden

tala orden

leva

orden

i ordens verklighet