de riste hällens hår

naglar av förtvivlan

av vrede

över vågkammarna

vilka utan sans kammade deras tovade hår

strå till strå

lades

till

rätta

vågkammar hölls i visshets händer

kammade

skuggtovornas

reden

solen sköljde

mattade

ur

i natten ströddes

måndroppsklanger däri

lövgroda

lyfter

vatten å sen

dagslända vänder vågar av värde

i skogen sitta de

under

underhjärtbladen

flätar hällens hår

med månfingrar till soldans

purpurfjäril

flyger genom ögon