det går ej att vrida tiden bakåt

det går att förändra varje stund i är

i framförsikt

i framtillit

det går att förändra varje stund

i ljuset av fram

nu vänder du

dina trötta ögon

in i solvinden

alla de slag

du

givit

dig

vilka naglat fast dig

vid pinorisen

pinopålarna

de slagen vänder du

ser frösåddens

rena

knoppning

ögon såg dig i alltidkärlek

du

var

den vilken

kastade

hånen

nu

vänder du alla dessa slag

in i

solvinden

i din barndom gick solen upp över dig

detta upphörde aldrig

du knöt duken

skuggduken

med tvåtusen knopar

hårdare

hårdare

tills dina ögon blödde

i din barndom

vaggade du

skuggan lugn

viskade; dig skall jag omfamna i ljus

ditt hjärta

en sol så fylld av godhet förmådde ej

nå

din skugga

den syddes fast

av virvlars

crescendo

vilka bad dig

vakna

du drabbades av löftessmärta

av att ej infria ditt löfte till din egen skugga

hur

kunde

 detta ske

karusellen

du höll dig fast i kramp

slungades aldrig ur

ut i periferin

tankekarusellen begynte snurra mot dig

du har varit i en farlig karusell länge

ja, den snurrade mot dig

nu ber jag dig

vänd den till dig

till medgång

till en godkarusell

var nu snäll och lyft fram dina fina sidor

så tar de sidorna över

bit dig inte fast vid

de negativa

sidorna

och gör du det

biter dig fast ännu en stund

upplev då

att detta är din skuggas trängtan till ert ljus

de slag du slog med knuten näve

vänd handen

smek din

kind

gläder mig i det jag ser er

vandra i skönhet

du i din helhet

ljushelhet

allt är

du

nu vänder du ditt ansikte in i solvinden

solen går upp

över dig

därmed vänder du denna släkts

negativa

upprepning

och det har varit svårt

hålla mitt eldfång

åter

det går ej att vrida tiden bakåt

det går att förändra varje stund i är

i framförsikt

i framtillit

det går att förändra varje stund

i ljuset av fram