Du dyker upp i mina drömmar, alltid lika oemotståndlig. Alltid vacker, svår att komma åt men ändå farligt nära. Varje gång jag lägger min blick på dig vet jag att det är se men inte röra som gäller, fast det hjälper inte. Jag kan inte hålla mig borta, kan inte hålla mina fingrar i styr.

Det är någonting med din utstrålning och sätt att vara som fångar mig, som lockar mig. Du vet att du inte behöver anstränga dig för att jag ska bli intresserad och vilja ha dig, du vet att det räcker med att se på mig under lugg med dina stora, bruna, sotade ögon och le ett snett leende med läppar jag inte kan motstå. Det räcker att du gör det, för då har du fångat mig.

Du har blivit min musa, min inspiration, min kreativitet. Så många ord jag skrivit handlar om dig, beskriver dig, försöker att göra dig till mig, till en del av mig. Att drömma är det enda sättet att nå dig, men jag luras. Drömmar är blott fantasier i ett längtande sinne. Kanske vill du ge mig något jag saknar. Kanske är du bara en symbol för en del av mig själv som jag inte har utforskat eller som inte har fått tillräckligt med plats i mitt verkliga liv. Jag vet att någon annan, någon som är lärd, vis och påläst skulle hävda det. Han skulle hävda att du var en skapelse jag själv gjort, men jag är inte beredd att hålla med. Jag tror du har ett eget liv och jag njuter av att du ger mig små portioner av det även om de inte alltid räcker för att mätta min hunger.

Jag ser dig också som en underskön siren, en vacker varelse som med sitt enkla men komplexa väsen lockar mig i fördärvet. Jag minns historien om Odysseus, hur han lockades till havs av himmelskt ljuvliga sirener och deras sång, jag känner igen mig. När du möter mig i drömmen existerar bara du och jag blir förtrollad. Jag minns för en kort sekund kvinnan som jag egentligen lovat mitt hjärta till, men jag har inte kraft att stå emot. Jag kan inte motstå dig, du är farlig, du lockar mig att kliva bort från stigen, in i skogen och gå vilse i lust och skuld.

Jag tror du vet vad du gör. De nätter du besöker mig klänger du fast vid mig likt murgröna. Du finns där när jag sluter ögonen, på ett eller annat sätt finns du där och jag märker dig. Jag dras till dig som om du vore magnetisk, jag kämpar inte ens emot. Du gör ingenting mer än att vara, du säger ingenting för att få mina händer att röra vid din hud eller mina läppar att kyssa dig. Du bara ler det där leendet, ser på mig med de där ögonen och jag är fast. Även om jag vaknar till under natten och vår historia bryts, så lockar du med mig igen så fort jag somnat om. Du bestämmer när vi är klara med varandra. Morgonen efter vaknar jag alltid tröttare än när jag somnade. Jag tror du har tagit dig in i min själ, jag tror du styr mig mer än jag vågar inse. Jag har ingenting emot det.

Det är något speciellt med dina ögon. De har en förmåga att verka starka fast de är svaga och lyckliga fast de är sorgsna. De glittrar alltid förföriskt men glittrandet tycks vara omedvetet. De vackraste varelserna är de som inte vet om det, de som inte behöver försöka. Du är en av dem. Du är aldrig kaxig eller självgod, men dina ögon säger att du vet vem du är och du är trygg i dig själv. Ibland tvivlar du, men det gör vi alla.

Ofta funderar jag över drömmars konstruktioner. Allt är möjligt där, ändå kan jag inte styra något. Jag har hört om sådana som hävdar att de kan kontrollera sina drömmar, att de kan ta kontroll över sitt omedvetna och göra som de önskar. Egentligen vet jag inte om jag tror på det, men jag önskar att det vore sant. När jag lärt mig konsten skulle jag kalla dig till mig varje natt. Jag skulle göra mitt drömlandskap till en verklighet, sannare än det som nu ska föreställa realitet. Det enda som säger oss att det vi tror är verkligt verkligen är det, är att vi spenderar mer tid vakna än i en och samma dröm. Om jag tog kontroll över oss kunde jag dela upp dygnet så att jag sov och befann mig i vårt drömlandskap mer än hälften av tiden. På så sätt skulle verkligheten ändras, verkligheten skulle vara vi.

Om jag möter dig inatt ska jag berätta om min idé. Jag vet att du kommer tro mig. Du kommer le, skratta till, se på mig med stora, bruna, sotade ögon och säga att du hoppas att jag lyckas. Och det gör jag med. Jag hoppas att jag lyckas krossa verkligheten.