Du är den som sitter med flaskan i ena handen, tabletterna i den andra och brevet på skrivbordet framför dig.
Hamrandet på dina revben påminner dig om att du lever,
att det fortfarande finns hjärtslag,
att andetag fortfarande tar sig in och ut ur din kropp.
Huvudvärken håller dig kvar på jorden, gör dig tung.
Cementblandaren i magen snurrar runt runt,
den har stått på dag som natt i flera år.
Dess rörelse och buller har lämnat ärr i ditt skelett:
små kraterliknande märken,
erosion.
Du är trött, så trött, så trött,
så förbannat
jävla
trött.
Du tänker att allt du vill ha är lugn, är sömn,
är ett förtrollat ingenting där du inte är närvarande,
inte är vaken,
inte finns till.
Och du tänker på två orosögon, en skuldröst och ett par nästan-gråt-kinder.
Ett fårat ansikte som förlorat så mycket mer än dig.
Två armar som var starka när de lyfte dig från vaggan till famnen,
urholkade när de lyfte dig från asfalten in i ambulansen.
Du är den som väntar ett litet tag till.