silverhimlar omfamnar denna dag

vindar mjuka

rör vid träd

stiger

in

samstämd själssång

andning

ljuder

vackra gran du vajar lugn

fönstren

öppnade

tar emot

klangspel

vindspel

ljuder

stigen vilken leder bort

spåren är där

bort

bort

vägen rör sig förbi

passerar boplatsen

röster klingar ut

allt

avlägsnare

kvarnen i backen har mist sina vingar

kanske hade den aldrig

vingar

öde ödslighet

andas

kvarnen

vägen passerar röster tonar ut

i ekotomhetens sörjandestämma andas saknad

samla dig tag dina tömmar

till ditt månspann

kvinna

i dina händer

det finns en fröklang

den runda bär den

lyfter vingar ty skådat har sprickorna fönsterramarna

nejder lagda i havshänders mjuka cirklar sveper in

ruinen stiger upp ur glömskans eterkorridorer

skimrande slott i gyllenljus silver

andas skyar klarnar

kristallslottet

är inte

det berget

av glas

granar klättrar mjukt uppför

bergsklättrares nakna fötter är i fäste

når toppen skådar

havet

är vakande

orm

quetzalcoatl runt bergets fötter

jordeorm himmelsorm

stiger uppför

andas nedför

och berget är

sköldpaddans skal

länder floder

livs

levande

liv

sköldpadda breder ut vingar

albatross

örn kondor

falkar

hökar

alla världars i kärlek

skarpögda

luften susar

se

se hennes skönhet

skimrande blå

med smaragdådror

hjärtats rubinsol

ögonens

diamanter

se

se hennes skönhet

sköldpaddan

sänker sig sakta

in i

är

kristallslottet

i skogens susande

granar

vakar med

livet

ur fåglar andas fjärilar sländor

skirvingade smeker hud

skalbagge

skalbagges

bröst fyllas

skimrar

solbärande

runt

månsilvrande skiva

i morgonens aftonens kopparklanger

den runda bär det

och havssjön bär hennes kropp

i innandömen vandrar en kvinnosjäl med utslagna händer

en aning lyftade med lågor i lyser upp

kvarnens öde ödslighet

är detta vårt

sista i denna

vandring

lyft dina händer högre

tänd lågan i dina fönster

det går en vandrare milsvida kring

den vandraren bär solen i sina händer

ni skall hela varandras sprickor

den utsvultna tigrinnan

tig rinnan

svankar med ryggen

tassarna har mist sina dynor

vandrat har hon

med elden i sina händer

i ökensolens brännande hetta

sett havens azurhöjder

stelna in i sandens vågor

ändå mjuka

i öknens nattkyla

räknat stjärnvägarna

hört stenar

mala

säden till mjöl

nu stiger hon in i sitt hjärta

månsmyckes oas

ränderna suddas

varsamt ut

i gryningen stiger

hon

vit

fågel till

rinnande

floden

där tänder hon elden

till ledning

du kan ej skada mig i det

jag ej släpper in dig

det gör jag ej förrns du är redo

i det jag ser leendevindens svar

det svaret vet jag

i det du viskar mitt namn i natten

då är mina stigar

välsignade

av dina fyllda

ordblads öppnande