många är trådarna i lindrandets väv

vägar

stigar

att

lindra

hade du sett mina tårar i den ensamhet jag kände

hade du omfamnat sett hört min ryggs bön

hade du mjukt lagt armarna om mig

tyst tröstat låtit mig uppleva

värmen av dina vingar

hade du talat mig ur min ensamhet

i människodalen

då vänder jag mitt ansikte till dig

jag fann en dröm till slut

målad snickrad

skulpterad

snidad

tonsatt

eller

vad

den lindrar mina stigar

sätter mig i ditt knä

lutar mig ömt in i din famn

hör ditt hjärta mjukt sjunga

lövhand kupas

rör min kind

fingrar flätas i varandra

fjärilsvingar

är våra händer

rännilar

vatten

vindar rör mina sinnen

jag fann en dröm

till slut

och jag tackar dig vackra träd

i stenlundens

åldersvisa

närhet

var vaksam människobarn

allt är inte det vilket uttalas

så många sovande

sliter

rov

i sin rädsla

för sig själv

och jag säger dig människobarn

vänd ditt ansikte in i regnbågsljus

se färgerna

i

ditt

liv

balansen är

att uppleva behag i dem alla

ty de vandrar alla i varandra

och jag säger dig människobarn

vissa talar starkare till dig

till din närvaro

våga stå

rakryggad

sägandes

det är sant kanske jag ej behöver

däremot har jag behov av

och varför

skall jag

ej tillåta mig detta

och jag säger dig människobarn

intet människoväsen

har rätt att tråckla sin skugga över dig