Prinsessan sitter ensam i sitt rum, inlåst av det elakaste trollet i hela dalen.
Dag ut och dag in väntar hon otåligt på att bli räddad.
Hon reser sig och går långsamt fram till sitt fönster, öppnar det och känner vinden vina mot hennes fina anletsdrag.
Hon har ett skimrande ljust lockigt hår, hennes ögon är gröna som gräset om sommaren.
Hennes kropp är som en gudinnas, lika välformad och orörd.
Vid fönstret ser hon ut på månens ljusa skimmer och ser alla dessa tindrande stjärnor, likt diamanterna runt hennes hals.
Hon suckar för sig själv och i en sekund kan man se henne le. Le över dessa vackra ting på himlen som håller henne sällskap.

I rummet på andra sidan slottet sitter ett storväxt troll. Han är flera fot lång och bred. Han är stark som tvenne oxar. Hans ansikte är fårat av gamla ärr från de tappra riddarnas svärd. Hans ögon är mörka som oxblod, i hans blick finns inget av vänlighet, bara ondska.
Trollet sitter i sin stora fåtölj och tuggar smaskande på en benbit. Framför fåtöljen finns en sprakande brasa. Den fräser å spottar, nästan lika högljutt som trollet.
Man kan se i hans blick att han är långt borta i en drömvärld.
En drömvärld där han inte är ensam, utan en värld där han är uppskattad för den han är. För även om han är det elakaste trollet i hela dalen, så är han även den ensammaste.