Maggie strök blodet från pannan innan det
riskerade att rinna ner i ögonen och förblinda
henne och svor högt. Hon förbannade sig själv
för att hon inte reagerat tidigare, och snabbare
Men en tillfällig lojhet hade kommit över
henne och för en tid hade hon nästan
överväldigats av den falska tryggheten i att inte
göra någonting alls. Att om hon bara kurade
ihop sig som ett barn skulle världens alla fasor
snart vara förbi. Att allt skulle ordna sig ändå.

Det bultade i såret efter hylldelen som nästan
först slagit henne ur sans, men som nu tvärtom
verkade som en katalysator. Bättrade på hennes
ilska och adrenalinutsöndring ytterligare.

Så du säger flicka lilla, utbrast Fru Killearn
indignerat. Vilket språk hon använder.
Käften, käring, väste Maggie sammanbitet
medan hon med blicken ilsket sökte av däcket.

Det var natt och kolsvart därute utanför relingen,
men däcket var delvis upplyst av diverse
lanternor. Folk gick förvirrat omkring som om
de letade efter något, eller någon. Som om de
väntade att någon skulle säga eller göra något
för att vägleda dem. Men alla var inne i sin
värld. Ingen tycktes vara riktigt vaken. Än.

Maggie visste det instinktivt. Så snart
förtrollningen av denna förvirrade apati bröts
skulle den ersättas av vild panik och hennes
uppgift skulle försvåras hundrafalt, kanske
tusenfalt.

Ta väl hand om honom Maggie, hörde hon
inom sig, han är ju så liten ännu, ta väl hand
om honom under resan.
Det var hennes mors förmanande röst.

Hennes lillebror. Han var sju år gammal och
hade precis gått på latrinen när stöten kommit.
Det var också platsen hon först sökt upp när hon
väl brutit sig ut ur den första förvånande
chocken. Men han hade inte varit där så nu sökte
hon av däcket.

Hon såg ut över relingen och rynkade pannan,
som om hon skulle kunna se genom mörkret
bara hon ansträngde sig tillräckligt. Det enda
hon, mer anade än såg, var rörelserna. Hur stora,
mörka vågor gick höga och mäktiga där ute.

Måtte han inte fallit i, tänkte hon febrilt men
fann denna tanke ändå tämligen ologisk. Så
sökte hon på nytt och tyckte hon såg honom
därframme. Förut. Inte så långt bort. Hoppet
tändes inom henne. Men också spänningen. Det
var ändå tillräckligt lång sträcka att
tillryggalägga om väl panik utbröt. Och hon
hade sett panik förut. Hon hade sett vad
människan var i stånd till att göra när väl
hjärnan stängdes av och instinkterna tog vid.

Vid upploppen -88 hade hon bara varit en liten
flicka. Men hon skulle aldrig glömma.
Människans inneboende ondska och själviskhet.
Som ett djur, kunde aldrig vara en mer
felaktig sentens angående detta. Inte ens djur i
full panik kunde tillfoga varandra sådana ting.
Som en djävul vore mer passande, tänkte hon
bistert medan hon steg för steg avverkade
distansen mellan sig och pojken.

Men nu spelade inget sådant någon roll. Nu var
det pojken som var det viktigaste. Och inget,
inget, repeterade hon för sig själv, var
viktigare just nu än att sätta pojken i säkerhet.

Fartyget skulle sjunka, det var hon övertygad
om, oavsett vad marionetterna lugnande försökte
övertyga folket runt omkring dem om. Hon hade
varit tillräckligt mycket till sjöss för att veta.
Rullade fartygen på detta sätt var det något som
gått riktigt snett. Hon tog in vatten och det mer
för varje minut. Därav rörelsernas rytmik. Och
snart skulle någon inse, och snart skulle någon
ropa. Och då skulle allt braka loss.

Vad sa hon? fortsatte kärringen Killearn.
Ta dig till en livbåt istället, svarade Maggie
förstrött.
Livbåt? Pytt, svarade Killearn. Det behövs
inga livbåtar heller. Hoppa ner i detta mörka och
kalla vatten, har inte hört på maken till dumheter
heller. De har ju klart sagt ifrån att allt
kommer ordna sig och antingen kommer de få
fartyget under kontroll eller så kommer vi bli
upphämtade av något annat av rederiets fartyg.

Maggie stannade nästan till i steget av förvåning
och bara tittade på henne med öppen mun. Var
hon helt dum i huvudet, tänkte hon. De hade till
och med börjat spela fiol i kantinen, och dela ut
gratis drinkar. Var inte det ett tecken på
undergång så visste hon inte vad.

När rikemän delar ut gratis sprit vill de
antingen att du skall hjälpa dem med något litet
uppdrag som kostar dig din själ, eller så vet de
att de har gjort en blunder som kostat dig ditt
liv, brukade alltid hennes pappa säga och
skrockandes klappa henne över håret de få
gånger han drack. Men denna, brukade han
muntert säga, och höll upp sitt glas med
maltwhisky, denna har farsgubben slitit ihop
till själv.

Hon svarade inte kärringen utan banade sig
vidare framåt. Jodå, det var Sean, hennes
lillebror som med uppspärrade ögon nyfiket
tittade sig omkring på allt som hände
därframme. Fortfarande sugandes
på tummen, trots att hon bannat honom
för att han inte gjort sig av
med den ovanan ännu.

Hon fick syn på en jungman och äskade hans
uppmärksamhet.
Var finns livbåtarna och hur får jag lättast loss
en, frågade hon rakt på sak.
Det be behövs inte, stammade han osäkert. Vi
kommer sätta fram dem när det behövs och om
det behövs miss.
Gör dig inte till mot mig, väste hon skarpt.
Vi är av samma klass du och jag och vi vet
båda, två saker redan här och nu.
Ett, skroten håller på att sjunka och två, varken
du eller jag kommer ha prioritering på de få
livbåtar som finns.
Jag har en sjuårig pojke som jag lovat ta hem till
sin mor och som inte har några andra större
glädjeämnen i livet då vår far precis dött.
Antagligen på grund av överklasskitar som det
här fuskbygget är fullt av.

Han tittade på henne osäkert och fladdrade med
blicken något. Så tittade han åt det hållet hennes
blick vandrat under samtalet, fick syn på pojken
och bestämde sig. Hon såg det tydligt i ögonen
på honom. Som om tiden som jungman och
därmed underordnad nu var förbi. Som om han
kastade av sig ett ok han innerst inne inte velat
få på sig från början. Han växte där han stod. Så
log han och öppnade munnen med den bredaste
av accent. Som om han gick från en osäker
engelsk pojke till en beslutsam irländsk och
trotsig ung man bara på en sekund.
Ta pojken snabbt så visar jag vägen cailín!

De kom fram som de skulle och fick tag i
livbåten som de skulle, och Maggie skulle
aldrig komma att glömma den försynen från
Gud så länge hon levde. Likaså hon aldrig skulle
komma att glömma den synen hon ett par
minuter efter att de tillsammans med
gemensamma ansträngningar lyckats bryta några
av passagerarnas apati och fått både livbåten
fylld och i sjön, fick fasan att bevittna.

Det sista de hörde innan de kom i vattnet
var en avlägsen röst från däcket:

Min man kommer att ordna det, utbrast
Killearn förtvivlat. Han har makt, han är
politiker. Honom kommer de att lyssna till.

Sedan utbröt kaoset.

Det mörka vattnet skvalpade mot livbåtens sidor
och förde dem bit för bit allt längre från
mardrömmen.

Folk satt tysta och sammanbitna var och en i sin
värld och tystnaden var en sådan stark kontrast
till oljudet i fjärran att Maggie fick kväva
impulsen att börja sjunga för den lilla pojken
som kurade ihop sig bredvid henne. Han var i
alla fall trygg nu. Hennes ögon mötte
ljungmannens och hon nickade trött åt hans håll.
Ett ordlöst tack. Men han nickade tillbaka.
Han förstod.

De såg hur det sista av fartyget sakta sjönk i det
iskalla vattnet och månljuset föll en sista gång
över namnet, likt ett sökarljus på en galapremiär.
Svea. Fartyget var uppkallat efter landet som
sjönk. Ön Atlantis fåfänga och korkade
lillasyster. Sinnebilden över mänskligt högmod
och andligt förfall.