Just precis då.
När natten blivit alldeles för kort
och man anade morgonljuset genom det kompakta mörkret.
När tårarna äntligen blivit salt på kinderna.
Just precis då insåg jag att jag inte älskar dig.
Att drömmen bara var en dröm.

Insikten gjorde så förbannat ont och det var
just precis då jag förstod hur mycket jag hoppats på sagoslutet,
på att stormen skulle komma.
Stormen, tidvattnet, det som sveper med och berusar och förstör.
Men vinden mojnade.

Din arm tafatt om min kropp som åter började skälva i okontrollerade snyftningar.
Du trodde att du ensam gjort fel.
Jag lät dig tro det, för jag klarade inte av skulden ensam.
Jag begrät den förlorade stormen.