Tre av polisens bilar stod utanför porten. Trappan till källaren hade markerats med blå och vita band och även området i en vid radie ut mot gräsmattan hade inhägnats. Bakom plastbandet stod grannar och andra intillboende och tittade och undrade vad som hänt. Alla pratade tyst med varandra, oroliga och nyfikna. Vaktmästaren i området hade berättat något om en person som låg död på golvet i cykelförådet. Han visste inte mer.

En kvinnlig polis, Adelina, med ljust hår uppsatt som en knut i nacken, pratade med en gråtande kvinna. Kvinnan förklarade mellan snyftningarna att hon hämtat barnet på förskolan klockan två och gått ner till källaren när de kom hem, eftersom hon hade tvättid på eftermiddagen. Hon hade sagt till barnet att vänta på henne där nere, medan hon själv sprang upp och hämtade tvätten. Hon var bara borta i högst fem minuter, mer tog det inte att bära ner tvätten i två kassar, och när hon öppnade hissdörren låg barnet med plastpåsen om halsen. Mamman hade då tagit bort plastpåsen och försökt ge andningshjälp men det hade inte gjort någon verkan. Hon använde mobilen för att ringa 112.

Adelina, polisen, undrade hur länge hon hade givit andningshjälp. Mamman svarade, i nästan tio minuter, men sedan hade hon ringt 112. Mamman var blek och tårögd och upprepade högt för sig själv "jag kan inte fatta det".

Adelina frågade om mamman hade sett någon annan i källaren eller i trapphuset, men det hade hon inte gjort. Adelina följde med mamman upp till lägenheten på andra våningen. Kan du visa var du hämtade tvätten som du bar ner i källaren? Mamman pekade mot badrummet, och när Adelina tittade in såg hon en överfull tvättkorg. Var ställde du tvätten när du kom ner i källaren, undrade Adelina. Det minns jag inte! Utanför hissen kanske. Då började mamman gråta hejdlöst igen och sa igen att hon inte kunde fatta det. Vi kunde inte hitta några kassar därnere sa, Adelina!

Bor barnets pappa här också, frågade Adelina? Nej, vi är skilda och han bor i en annan stad. Han träffar henne två gånger i månaden. Så, du har allt ansvar då? sa Adelina. Ja, svarade mamman hulkande. Om hon bara inte tjatat så, sa mamman spontant utan att tänka sig för. Hon tystnade och tittade på Adelina, som drog efter andan och sa: Du måste nog berätta allt för mig! Kan du göra det här och nu? Ja, svarade mamman gråtande.

Allt har varit emot mig idag. Precis allt. Hon lyssnade inte! Redan i morse tjatade hon om ett dator-spel som hon ville ha. Jag sade att vi inte hade pengar till det, utan hon fick spela det hos pappa. Hennes pappa köper allt till henne men hon får inte ta något med sig hit. Han säger att jag säljer det, men det gör jag inte. När jag lämnade henne på förskolan var hon arg och sur mot mig, så jag kände mig usel när jag gick hem. Jag var på arbetsförmedlingen och där var jag tvungen att söka ett jobb i norrland annars får jag inte ut min ersättning. Jag kan ju inte lämna mitt här, varför förstår de inte. Jag blev förbannad och gick därifrån gråtande.

Väl hemma igen ringde jag till socialförvaltningen för att boka en tid hos min handläggare. Handläggaren hade semester och skulle inte komma tillbaka förrän om fjorton dagar. Finns det ingen annan som tar hennes ärenden, frågade jag, men nej, de var för få handläggare så hon fick en tid om tre veckor. Jag svor i luren, jag blev riktigt upprörd och tänkte att nu orkar jag inte mer! Jag behöver pengar till mat, toapapper, kaffefilter, tvättmedel och hårschampo, så jag grät och svor om vartannat, på alla dessa jävla motgångar som jag måste kämpa mig igenom varenda gång för att pengarna ska komma fram. Inget av detta beror på mig, det är det jävligaste! Hon snörvlade och snöt sig!

Adelina sa: Hur var det när du kom till förskolan?

Jag var lugnare men irriterad och jag pratade snällt med Leona. Frågade om hon vill komma hem nu, men då sprang hon och gömde sig och när personalen hade hämtat henne och hon såg mig började hon skrika. Jag vill inte hem, skrek hon! Jag skämdes och tog hårt i henne när jag klädde på henne för att hon skulle sitta still. Hon skrek ännu högre men till slut fick jag satt ner henne i vagnen. Hon är egentligen för stor för hon är ju fem år, men om jag inte har henne i vagnen springer hon bara på motsatt håll hela tiden. När hon slutat skrika började hon tjata om datorspelet och jag förklarade och förklarade om igen men hon bara fortsatte hela tiden. När jag nådde vårt hus tänkte jag att jag orkar inte gå upp och sen ner igen med Leona så jag gick ner i källaren och sade till Leona att hon fick vänta därnere medan jag tog hissen upp efter tvätten. Då började hon skrika igen, högt och i källaren ekade det, oljudet blev värre och värre och när jag gick ifrån henne mot hissen kände jag plastpåsen i fickan och tog den och samlade ihop den till ett band liksom  och drog det om hennes hals och då tystnade hon. Om hon bara inte tjatat, så hade det inte hänt!

Adelina tog hennes jacka, höll om henne och bad henne ta skorna på sig. Vi åker ner till stationen så får du prata med någon där som kan lyssna riktigt på dig. Tack, för att du berättade det för mig, sa Adelina.

(c) tk.