Hur trädets grenar lägger stilla skuggor
på gatans månsken; en fantom av ek
i bara underställ, som tidens lek
passerat med de mäktigast av tuggor

Dess kronas spann; en vinkelvid monark
en fyr, som mellan sekelskiftens vårar
sett knoppar spricka innan de nått mark,
och rännsten bära regn på sina bårar

Från jordens djup, till rymdens tysta stjärna
dess perspektiv är veteranens; ärrad
och med distans, emedan jag går skärrad

Asch värld, du tromb som piskar på min hjärna
låt ekens vagga famna dig till ro
där rasslet inte längre har ett bo