Jag minns dagen då jag gav upp


Som en tjuv berövade jag mig på allt mitt hopp
Som en säck guld
lade jag det på axlen och flydde ut i mörkret

Jag slutade kämpa
Och såg stilla på
hur hopplösheten våldtog min kropp
Flyttade in som en permanent hyresgäst
i mitt bröst

Jag minns hur flamman slocknade
hela mitt inre dränkt i vatten
Aldrig skulle det brinna något där igen

Lät okända makter belägra min fästning
För att överleva
skar jag bort halva mig

Kränkte mitt inre väsen
Kuvade mina funktioner
Kvävde en desparat röst


Precis som den drunknande kvinnan
I en djup brunn
Släppte jag focus och blickade bakom denna värld
Tillslut insåg även jag
att det aldrig skulle komma någon och rädda mig
Jag gav upp
Sjönk sakta mot botten
En mörk avgrund


Jag minns dagen jag gav upp
Den dagen jag blev av med mitt lidande
För att sedan finna hopplöshet