Ni skulle ha fått sugrör, men de låg kvar i skåpet tills ni druckit upp, tills ni gått. När ni satt på bussen ringde jag er, du sa att vi ändå är för gamla för sådant. Nej, du sa att ni var det (eller är det en efterkonstruktion?).

När jag öppnade skåpet för att ta fram durkslaget föll sugrören ut, allihopa: röda, gula, gröna, blå.

”Det finns inga blå sugrör”, sa mamma i affären. Men det är bara ett minne – kanske till och med en efterkonstruktion?

Jag kastade sugrören, de gick inte ned bland soporna och matresterna, utan stack upp så att jag inte kunde stänga luckan.

Jag slet ut alla studentpresenter, alla pinaler och prylar som hörde vuxenvärlden till.

Ensam kröp jag in i skåpet, men dörren gick inte igen. Jag är för stor. Det har jag varit i många år nu. En efterkonstruktion.